Just one summer ago when everything went all from bright to black.
My world completely fell apart and there was nothing i could do about it just like a hurricane.
I had no controle of myself and it got worse during the year 2012 and faded into 2013 where everything was just about everyone having enough about Dennis and wanting me out of the team.
I had so much to live for once. I was a strong boy i had the power i had the energy and once you came in to my life i got even more. Truth is it was only you who i felt like i lived for and never will i regret it.
What am i supposed to do now? start fighting again and show spirit?
So much i've done that i badly regret i did after i was left by myself. So many people i disappointed, so many people left me, not even the closest ones are there anymore. Started drinking, stopped going to school, got kicked out of my house, got depressed, turned on the motor engine in my garage, frantic, heart problem because of my stress and sadness, brain damage, and that's still the one i am today only i keep everything inside my heart. It's all gone. My life could only get better if i took a gun and put a got damn cap in my brain.
I only turn 18 soon and still society thinks i'm a kid. Normally a guy in my age would need his parents for a few more years but i have tried to find my own place sine 2012 when i was 16. I fought and i fought, i got nothing. Not from my mother, not from my dad and not from a family member. I tried going to church and ask for help and for a few seconds i thought i found hope but no things got even worse for me.
I'm never gona be abled to live a normal life again. While kids in my age go out and drink and smoke and party and have fun and go and hide in big daddy's pocket when they're in trouble or need money, i have to work my ass of to get a little money so i can buy my clothes and pay my phone bill and it ain't shit left over to even go out and have a little fun.
Sure i would try to make it better if i only where the man i was 1 or 2 years ago. But i'm too old now i'm too weak, too alone, too tired, too depressed, too sad i'm too got damn dead.
I only have one wish left that i maybe have to take to my grave. And that's to hold your hand again. Because when i have your hand all i just wrote wouldn't matter anymore because then i'd be happy and satisfied. My wishes would all come true. And if not, then i will just die alone like it's already planed.
Jag provar att göra detta som en kompositör. Jag viftar med staven och ser vad jag har för förmågor när det gäller kunskap av att skapa film och skriva manus eller historia.
Jag anser att en skådespelare inte kan ställa sig på scen utan att ha en riktig känsla som kommer inifrån. När en skådespelare ska beskriva en känsla med kroppen är det viktigt att man är så djupt insatt i sin roll så att åskådarna tror att det är på riktigt. Jag tog fram ett exempel som beskriver hur hon menar. Al Pacinos film ’’Scent of a woman’’ från 1992. Al Pacino spelar en gammal man som blivit blind när han var ute i krig. Det första intrycket man får av honom i första scenen av att han är blind det är att han sitter på en soffa i början av filmen med en glas cognac som han lagt på armstödet på soffan, han har också glasögon på sig. Sedan kommer hans betjänt in som ska hjälpa att ta hand om honom eftersom han inte klarar sig på egen hand. Han börjar direkt att dumförklara sin nya betjänt när han träder in i rummet är att presentera sig själv. Sättet han beskriver betjäntens dumhet på är in i minsta detalj och väldigt kränkande. Det är som att han helt enkelt ritat upp en bild av betjänten i sitt eget huvud och bit för bit hittar på något nytt och negativt om honom. Han lever i en mörk och dyster värld där han låst in sig själv och beter sig själv som en ’’gubbjävel’’ mot alla andra han inte tycker om utan anledning. Han påstår bara att det han vet är rätt. Varje rörelse han gör om han tex ska plocka upp ett glas från ett köksbord så tittar han inte på glaset utan han tittar lite åt höger och vänster och upp i luften samtidigt som han med handen börjar lokalisera området och försiktigt tar handen från ena till andra sidan av köksbordet för att hitta glaset. Han har i hemlighet tröttnat på sitt liv och vill begå självmord eftersom han inte kan se någonting och hamnat i en slags djup depression. Han vill kunna se igen men han vet att han inte kan och därför känns allting hopplöst för honom.
Han får tittaren att känna att han är blind i verkligheten, alla sätt han rör sig på och allt han säger är saker som man inte skulle förvänta sig komma från en gammal man som fortfarande har sin syn och kan se. Han får läsaren och tittaren att känna att han är blind genom att vara blind. Att titta på en riktig blind mans liv och undersöka honom in i minsta detalj på alla rörelser och sätt han rör sig på. Sätt han reagerar på och iakttar, lyssnar, en blind man kan inte se alltså måste han använda sig extra mycket utav sina andra sinnen. Som hörsel och känsel. Det handlar om att man måste kunna höra precis allting och ännu mer fokus kring ljud som sker runtomkring en för att man ska veta vad det är som händer. ’’bakom mig sitter en okonsentrerad tjej på biologi lektion med ett skrivhäfte på cirka 25 sidor framför sig själv, hon skriver inte i den utan hon sitter och ritar på bordet och använder sin vänstra arm som huvudstöd, i samma hand som hon håller i pennan så har hon också tryckt in ett litet suddgummi som gör att det blir lite tight i hennes hand eftersom både pennan och suddet nuddar varandra i ett litet område’’.
I will remember you,
will you remember me?
Don't let your life pass you by,
Weep not for the memories
Remember the good times that we had?
I let them slip away from us when things got bad.
How clearly I first saw you smilin' in the sun
Want to feel your warmth upon me
I want to be the one
I'm so tired but I can't sleep
Standin' on the edge of something much to deep
It's funny how we feel so much but we cannot say a word
We are screaming inside, but we can't be heard
I'm so afraid to love you
But more afraid to lose
Clinging to a past that doesn't let me choose
Once there was a darkness
Deep and endless night
You gave me everything you had, oh you gave me life
I will remember you.
Will you remember me?
