En utav världens största monolog som är vilken skådespelares dröm som helst att åtminstone
en gång i sitt liv få stå på scen och skådespela ut för publiken. Det är också en upplevelse.
Människa till människa, alla tolkar texten annorlunda, alla spelar texten utifrån sin egen tolkning
och perspektiv. Mitt kommer att se ut såhär. Denna text kommer jag att vara tvungen att kunna
utan till inom 2 veckors tid från och med nu.
Är det modigast att tåla
ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller
att tatill vapen mot ett hav av plågor
och dräpa dem beslutsamt?
Att få dö, att sova, inte mer, och tro att sömnen
gör slut på hjärtats värk, de slag och
stötar som köttet fått till arvedel
det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.
Att dö, att sova, sova, kanske drömma.
- Ja, det ät stötestenen! Vilka drömmar
ger dödens sömn, när vi kastat av oss
allt jäkt, och kapat livets ankartross?
Den tanken hejdar oss, och det är den
som gör eländighetens liv så långt.
Vem skulle tåla världens gisselslag,
tyrannens övergrepp den stoltes fräckhet,
föraktad kärleks pina, lagens tröghet,
ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten?
- Vem tålde livet om han kunde göra
sig kvitt allt detta bara med en dolk?
Vem skulle dra på bördorna och stöna
och svettas under livets ok, om inte
vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet vars gräns
ingen har återvänt? Det lamslår viljan,
och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.
Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt
kan falla platt och mista namnet handling.
