No longer i see the light I've isolated myself My windows are shut The dark curtains seal them from letting in life It's life i'm tired of so i'm not letting it in.
Every night you come in to my room You ask and you worry so much You ask why i cry and hold my hand There's no answer to why there's agony This is me and life is not a gift to me It's like poison and i want to be set free
The apple doesnt fall far from the tree? My father was a soldier and now look at me.
I was always broken when you saw me smile I was weak when i took my place I live in a lie so you won't see What's really happening inside me
Still you see it in my eyes that i'm not fine Still you see through my body and what you see Is my purple heart turning dark from this hell i see
Every day my life is like a fruitless tree I thought i was meant to be.
The apple doesn't fall far from the tree? It's still only a fruitless tree. Then who am i in this pointless life.
System of Dennis has fallen to pieces I ask my self just to get pleased How much more can this pain be? How much more is this agony? How much more can i stand tall? How much more can i pretend i care? How much more is my prison holding me? How much more can i have faith in life? How much more can i stop myself from pressing delete?
Just give me some Jack Daniels whiskey Pour it in to the big glass of wealth Hand me my pills to drain my bodys pain Anti depression pills that you claimed will help And don't get upset you said it's gona stop Me from killing myself. I'll drink it and give the world one last smile
The apple doesn't fall far from the tree? My father lived in dictatorship, he fought war And had to stand tall during bullet rain against his will. I grew up in democracy and it's all just about beeing free and my freedom put me in my own captivity There's a reason why my life isn't meant to be.
I'll will enjoy my last breath I can see it all in front of me I'll pick up my gun it'll be really fun I'll feel the trigger im holding it tight Tears of joy pouring out from my eyes In one second i see the light My life as the wings of broken glass I could never fly for real, the fear of falling Made me queer And now it's set to what i want to feel Life sure was full of tears and misery Now it's one thing left for me I'll press the gun against my head Squeeze the trigger and the bullet's all free
The apple just fell far from the tree.. And it's to far away from your yard for you to see It means i'm no longer in misery. I'm released from this hell life has given me.
Yes out there you see me smile Out there you see me stand tall with pride But you can't see what's in my mind I'm the only one who knows it's all a big lie Some are strong and are meant to live Some never have enough and they want more Some they cry and it's all in vain
Me, i just cry every night and wish Just begging for an endless sleep I hope tonight when i shut my eyes My will comes trough, up up and away! I don't want anyone to feel bad about me I don't want to see another human in pain because i'm not well. There's no need to feel compassion about me. My life is simply gift from hell I was never meant to dwell I yearn for death all day and night I will try holding on to myself But i feel the end is almost here I feel death is closing up to my doorstep I'm just waiting for the knocking Once i hear it i will know it's my wish, my dream that became reality I'm prepared i'm waiting for my wish to come true, I won't be surprised. I'm just writing this so i can read it back to myself. This could be the last pages of my big book about Dennis life in hell. The boy who ran away far from his life... I am Dennis. I am The apple who fell far from the tree... And this could be the last chapters about me. Just a few more pages then it's time to press delete. Just let me fall asleep, and let my broken purple heart end my misery. Listen to me and pay attention to the movement of my lips. You are not to blind to see, You are not to deaf to hear. I will only say it once so here it comes. Reality is not for me, death is only meant to be.
If this is how it's meant to be for me. It will be.
People watch but they do not see that it's a dark cloud hanging over me People hear but they do not listen to what is comming out of me I'm not free this is captivity It's my prison it's your prison And what's comming only i see since i am the Crying man acting on the scene
What's going on are you to blind to tell? A crying man is acting real Acting and words is what you hear and see but inside my head that's the scream for help You think your wise and to smart for me and that's why it's called psychiatry My words are madness and one two three You give me Ritalin pills against depression and trying to kill myself Because that's not normal it's society's burdon to tell
Set me free! Let me be! Hear my cry! I can't sleep at night!
No thank you i'll ceep it to myself i'll deal with it from my pockets for free You just stop drawing lines about me and how i live and dwell Kindness and care is what you say but behind the curtains it's money and bills Don't you think i know when an actor is fake So is your job about pretending it's me who's hand you really want to shake For god sake please just let me be and i'm set free
Set me free! Let me be! Hear my scream! This is me it's not a freak!
Late at night i just sit and pray For thee my lord forgive my mistake But life is like a chapther book If it's short or long, doesn't matter it ends Bad endings are normal look at my life and there's a story to tell
I'm an actor. Not famous, i'm just very famous in my head.
I can see myself standing on stage at the ''Oscars'' and i get nominated for beeing the most male actor of the year. I don't know what year, but lets say 2022 just for having something to write about.
What am i capable of as an actor, what are my bounderies?
Does this affect my personal life? And does my personal life affect my acting?
My answer would be:
Yes it does affect both ways. You see now a these days i am not a very happy person. As the matter of fact i have never been a good example for happiness.
I've had a tough time groving up and it's acctually a miracle the way i see it that i am still alive.
Many times i have thought of ''putting an end to all of the missery'' and acctually gone that far that i have tried it.
Never the less... I always put a lot of energy in to acting but hardly in to beeing someone i'm not. Because all i do is bee myself only in a different universe and a different inviroment. Therefore i can act like a crazy and loud person, an idiot, a smartass, a viseguy, a tough guy, a romantic person, a disgusting person, and also imitate other really good actors that i beleive inspire me a lot like Al Pacino. All he does is beeing himself, and you can't tell a difference between reality or acting when he acts because he is so good that you think for example that he is a blind man like in the movie ''Scent of a woman'' when he is playing Lieutenant Colonel Frank Slade, a blind veteran. You acctually think he could be blind in real life as well and that is one of the reasons why he got so famous.
I'm good at beeing myself when i act and there for i have never more than just two or three times experienced stage fright. I have nothing to be afraid of i say to myself everytime before i go out and that's the truth. You don't have anything to be afraid of it's only imagination. You put your mind in to the audience's heads and you get nervous because you worry about what they are thinking about you at the moment. When they laugh you get confused, you don't know if they are laughing ''at you'' because you are you or because you did or said something funny and they laughed at it.. ofc there is a much better and logical explanation for that theory, and it's also wery different from person to person. I how ever have managed to disconnect that part from my brain when i'm on stage. I'm beeing myself and that's nothing to be ashamed of (WHEN ACTING!!!).
I am a very sad person in real life and very down to earth and that's what i connect to the role i'm playing. It does'nt mean i only play a sad and down to earth person. It means that i have a ''layer'' of ''sadness and down to earthness'' as the root of the role and then i mix it with different emotions and personalities. It's like a mixture of pizzas with different flavours and combinations of sauces and meat. For example here i take the things i'm best at.. New Jersey style, a boss who likes to rule and make decisions and also the accent is 100% Jersey. I have a big interest in the movies and series about the Italian mafia and life as a mafia boss etc.. So i have much knowledge from that and know how to make it look real so it wont look like i'm pretending to be a mafia boss for example. When i act in real life sometimes people who don't know me get a little bit scared since they think i'm serious when talking about ''whackin that rat basterd'' or ''puttin a cap in his brain'' or telling a story about ''that guy beeing a wise guy and therefore now he's sleepin with the fishes''. You never know when i'm serious and when i'm kidding unless you already know me. I'm always a good badguy. Never really been a good goodguy when i try.
When i'm beeing the 100% Dennis at acting i am as i said the sad person with no interest of living. And you can see how crushed i am and how lonely i am and such a deep lifehater. I can cry, it's easy to show emotions and explain myself from the bottom of my heart. Once i get started the tears just follow, and many will think the tears are fake but they are acctually real since i'm crying about something i am sad about. Something that's been going on in my head for a long time and i just want to get it out but it never comes out no matter how many times i drag it out with the emotions. When i improvise a monologue or start a conversation i use the terms and stories of my own private life and i commit it to something else. And everytime it's a different story since it's so much to tell about what's going on and kept on in my life from my past. So i can almost refer to anything.
And when people see me they think it's all a deep act but it's not. The words, the sentences, the cry, the voice, the expression of my face, the movements of my body. It's all real, i'm just doing it on stage or in the hallway or out on the street etc. I am not happy, i am sad, i hate my life, i cry for real. ''Stop laughing at me and stop saying i'm so good it's not funny!'' that's what my head shouts to me everytime. But who can hear my thoughts but myself? No one can.
Min helg är nu packad med arbete och lön.. I am very happy about that!
kommer att ha en sista introduktionsdag nu på lördag med min handledare och sedan veckan efter kommer jag att få jobba på eget ansvar vilket är bra :)
första jobbet nånsin så jag är lite nervös i början och måste se till att allt jag gör är rätt och lära mig allt med hur saker och ting funkar där bakom kassorna på donken... Har nu endast jobbat 2 dagar och ser fram emot de kommande arbetspassen.
Just nu lagar jag mat och kommer nog få lära mig kassa systemet snart hoppas jag.. Ju tidigare ju bättre. Så då har jag alltså fått hela oktobers schema med mina arbetsspass :) lets work!
Jag skrev den här texten första veckan när jag började gymnasiet i 1:an. Det var en Svenska läxa och man skulle bara improvisera och utgå utifrån egna tankar.
''Staden stockholm. Här är jag ensam kvar helt själv tillsammans med mina minnen. Min käraste har gått bort, jag saknar henne något så otroligt mycket, och varje gång jag tänker på henne så blir jag tårögd och slutar sedan med en djup suck och ett litet leende på ansiktet då jag småglinar med ansiktet och tittar upp över himlen och skakar på huvudet och tänker, ’’Jag ångrar att jag aldrig han säga att jag älskar henne på riktigt en sista gång’’. Allt jag har kvar i livet är mina tankar som jag inte klarar av att tänka på, dom gör mig bara ledsen och jag känner mig tom i skallen och vet inte längre vem jag är.
Jag sitter på en bänkplats ute på Humlegården. Där brukar jag sitta vid parkbänken framför Carl Von Linné's staty och tänker på allt. Hur skriver jag det sista kapitlet?
en ros i handen för att hålla det för mig själv tillsammans med mina cigaretter som jag sitter o puffar på utav lust. Jag ser ingenting längre, allt jag ser är mörker och sorg, och allt är orättvist. Jag är bara fylld av sorg och deprission, och det finns ingen som ser mig längre eller bryr sig. Det var hon, bara hon som såg mig och insåg vem jag är och accepterade mig. För resten av världen är jag osynlig.
Där har jag bara en sak kvar i världen som inte rymmer ifrån mig och det är mitt skrivblock och min bläckpenna och skriver ut från mitt hjärta av vad jag känner, alla mina minnen, allt vad jag älskade henne. Det finns så mycket runt omkring mig hela tiden. Bilar, med människor som kör efter en känsla dom har i kroppen, glada, då kör dom fint o sannsatt, arga, då kör dom stressigt o snabbt. Människor i alla olika ansikten går runt omkring mig, tillsammans med sina barn, ett vackert par som älskar varandra och går och håller hand i hand så kärleksfullt och jag hör plötsligt Final Fantasy X - Sad violin song spelas när jag drömmer som en enda dramatisk kärleksfilm och får mig hela tiden tänka på henne.
Allt är som bortsuddat och jag ser inget hopp kvar. Folk går förbi mig dag och natt, men ingen jag ser som längre har ett ansikte. ''Stjärnorna vandrar & timmarna flyr, Jag är gammal men månen är ny, Ja jag är gammal men kärlek är blind''. Plötsligt ser jag henne framför mig och hon ber mig att komma fram och kyssa henne. Hon försvinner så fort jag närmar mig och försöker ta tag i hennes hand. Det händer varje gång jag sitter där. Varje gång blir jag lika överraskad och fäller en tår.
Där sitter jag varje dag och natt vid allra flesta stunderna, vid varmt & kallt, vid mörkt & ljust. Och fantiserar om en dag då dagen är min. Min kropp är kall och jag känner inget i huvudet längre, jag har inte längre några känslor för någon eller något bara drömmarna. Långsamt försvinner jag förevigt bort från allt det som jagar mig. Snart är jag fri''.
Det är ibland väldigt tufft att leva. Inga nyheter det inte.
Alla har sina dåliga sekunder, timmar, dagar, veckor, månader, år, hela livet.
Vad är det man vill uppnå med livet och vad är det man kämpar för?
Vad har allt för mening i slutändan... Döden väntar.. Det är varje människas sista kapitel, storskrivet med dödens autograph.
T.ex. jag har vaknat upp varje dag i 6 år nu och gått till skolan för att få en bra utbildning och följa mina drömmar och kunna jobba.
När jag börjar jobba så kan jag tjäna egna pengar och köpa mig ett eget tak över huvudet.
När jag köpt ett eget tak över huvudet kan jag flytta ihop med någon.
När jag flyttat ihop med någon kan vi föröka oss och ge ett nytt liv.
När vi fött ett nytt liv måste vi kämpa varje dag för att barnet ska få ha det bra och bättre än ens egen uppväxt.
När barnen gått igenom allt det du har gjort och du har lagt ned all din tid och liv så flyttar dina barn ut och ut i världen på egen hand.
När de är ute på egen hand och inte behöver din hjälp längre så behöver du deras hjälp.
När jag behöver deras hjälp så är det ett tecken på att jag börjar bli gammal och jag måste börja bromsa ner på mina vanor och mina vardags sysslor.
När jag väl bromsat ned så inser jag hur lite tid jag har kvar, och den tid vill jag lägga mest ned på den som jag startade allt liv med.
En av oss kommer förr eller senare att gå bort och det är bara så.
Långsamt efter kommer den andra att följa med på samma resa.
Det är bara en fråga om tid och läge.
Enligt normerna så är det ett vanligt liv som man växer upp och jobbar och får barn och så går samma livs stil i arv.
Det betyder inte att livet är så för alla. För vissa människor tar det slut mycket tidigare och det behöver inte vara av ålder eller sjukdom.
En dag kommer man bara att ''lägga'' sig ned och blunda och samtidigt som man tar sitt sista andetag, drömma sig bortom denna verklighet.
Verkligheten är olika för alla... ingen nyhet.
Vissa lever i lyx och har alla resurser och pengar för att slippa lyfta ett finger och har därför lite bekymmer om kommande problem som snabbt kan lösas med hjälp utav pengar.
Vissa är arbetarklassens människor de så kallade ''arbetsmyrorna'' som måste gå upp tidigt varje dag och åka buss och tunnelbana till jobbet och kommer sedan hem trött och sliten och ska sedan försöka njuta av ett glas vin/whiskey samtidigt som en vanlig middag och inget nytt händer. Javisst... ingen dag är lik den andra som man säger.. men livet som en slitare är mer eller mindre planerad och bestämmd oavsett man vill eller inte så ser den likadan ut på ett eller annat sätt för att man ska lyckas ha kvar det lilla man redan har men det gör inte någon större skillnad, Du klarar dig fint och lever sunt.
Vissa är riktigt misslyckade och bara faller ned för stupet varje gång. Hur mycket man än kämpar och är på topp så är man alltid sämst.. Varje dag är en ny kamp för överlevnad.
Jag t.ex. försöker anpassa mig och vara duktig och bli sedd och upptäckt.. Jag kämpar riktigt hårt för att uttrycka mig rätt och strukturerat på ett historie prov 3 gånger men misslyckas varje gång för att jag inte är tillräckligt strukturerad och ''väluttryckt''. Historie provet är bara ett dumt exempel på min verklighet. Hur mycket jag än försöker hålla mig uppe med ett leende så blir det plötsligt ett halvt leende till inget. Jag vet att det finns något gott inom mig men kan aldrig förstå vad. Vid slutet av leendet finns det alltid ett helt leende och halvt leende. Jag inbillar mig själv bara att allt är bra och det ser ljust ut och försöker hålla huvudet uppe ute i samhället. Men i insidan så ropar jag på det sista kapitlet och önskar att den kom snart. Jag menar det är bara normerna som fått alla att tro att allt kommer att bli bra och livet är samma för alla. Men varje liv är som en helt unik bok, ingen bok handlar om samma sak. Hur slutar min ''bok''? den frågan har jag ställt mig själv mycket den senaste tiden :)
Coz it's so hard to meet the eyes that I see When I try to open up my heart There's something inside me'n'I know it's good But understanding, it's misunderstood At the end of a smile, there's a laugh n a half
Thrash Metal bandet Conflagrator levererade ännu en gång för den 3:dje gången på Farsta ungdomsgården den 28-09-2012. Jag filmade hela ståhejet och filmade också Desecrated och Punch!
Punch och Desecrated var riktigt bra, men jag måste slänga in ett par extra ord för Conflagrator!... När Conflagrator spelade var fansen som galna, skrek och ''mosh pittade'', ljudet var på max volym och grabbarna lyfte taket och med musiken!
Aldrig sett något liknande band spela som dem i samma form som Slayer och det gav en äkta ''Big 4'' konsert känsla. Conflagrator och dess medlemmar visar verkligen att det fortfarande finns hopp för musiken trots allt som Justin Bieber, One Direction, Lil Wayne, Gangnam Style... Och alla de andra clownerna som har dragit av sig brallorna idag och helt enkelt skitit på musiken och all dess mening.
Conflagrator är bara ett av tusentals exempel på tur och hopp inom musiken och framtiden för Thrash och framförallt inom Rock/Metal Genren. Jag tror att de kommer bli stora och kända och lyckas jävligt bra i framtiden om de fortsätter som de gör nu, de kommer visa vart skåpet skall stå! Jag tror på dem och är stolt över att jag känner dem och ser fram emot deras nästa leverering!
Så ett stort jävla tack till, Isak Koskinen (rythm gitarr/sång), Alex Fotiadis (rythm/solo gitarr), Alexi Hedlund (El-Bas) och Eric Pruul (trummor)! Rock on and rock forever!
Idag har jag varit på en audition för ''Metal Core'' bandet Eternal Visions och fick provspela. De söker nämligen en ny gitarrist och som tur så känner jag frontmannen/sångaren i bandet Daniel Gustafsson sedan tidigare och han går i samma klass med min gamla teater och film kompis sedan många år tillbaka!
Anyways.. jag måste börja träna hårt igen med gitarren och ''switcha'' från Thrash Metal till Metal Core som sagt.. Lite lugnare tempo och måste träna mer på att dämpa gitarren med pick handen. Jag ska som sagt göra mitt bästa för att bli en av dem och börja köra på allvar! Ser mycket fram emot nästa rep som är nu redan på Tisdag och ska träna hårt fram till dess! :)
Här är ett Demo på en av Eternal Visions låtar som vi bland annat spelade idag - Shattering Eyes
The apple does fall far from the tree
Idag har jag varit på en audition för ''Metal Core'' bandet Eternal Visions och fick provspela. De söker nämligen en ny gitarrist och som tur så känner jag frontmannen/sångaren i bandet Daniel Gustafsson sedan tidigare och han går i samma klass med min gamla teater och film kompis sedan många år tillbaka!